Idag lämnade jag in min ansökan om svensk skola utomlands, har inte kunnat koncentrera mig på något annat förutom tankarna om hur det kommer att gå. Mellan 1 och 15 mars får jag svarat. Fan. Sex veckor av fortsatt nervositet och illamående.

Man skulle bifoga ett personligt brev om varför man söker sig utomlands, jag fjäskade in mig och påstod att lära känna samhällen och kultur ligger mig varmt om hjärtat, jag ljög. Man kan knappast tala sanning inför vuxna när det gäller att man vill fly. Hur skulle 50 åringar reagera när en 16-åring skriver ”Jag kommer aldrig bli lycklig i denna stad, jag måste härifrån. Snart!” Fan heller att man hade fått åka, man hade blivit betraktad som ett sjukdomsfall. Men det är sant. Ingen kommer att bli lycklig här, Göteborg är hat, hatkärlek, alla vet det men det tål att uppmärksammas ännu en gång. Alla gatorna kommer bara att påminna en om det fruktansvärda åren man har gått igenom, än mer påminna en om de kommande åren man ska igenom. Jag ser hellre fasader i London eller Madrid, där fasaderna är gråa av avgaser och inte av bitterhet.

Men det är nog trots allt inte de gråa fasaderna som är värst med denna stad, utan drygheten som alla bär inom sig. Dryga, statusjägare. Det är de som gör livet gråare än vad det redan är, även om man försöker leva ett någorlunda osynligt och nytt liv kommer man aldrig glömma bilderna. Bilderna av vad man utsattes för på fotbollsplanen när man var nio, bilderna av hur man sköt stolpe och blev mer eller mindre portad från gruset i två veckor och fick sitta och gunga istället. Som tur var förstod man aldrig riktigt innebörden av det hela, att det är så det ser ut hela livet. Man skjuter stolpskott och blir petad, sitter på gungan ett tag och drömmer lite, tar sig in i verkligheten igen för att misslyckas och så om igen. Just nu sitter jag mest och dör lite inombords slösar bort min tid här.

Jag är hellre en av de första som flyr, än den sista, eller den som aldrig gör det. Tänk ifall man blir han som stannar kvar här förevigt, tillsammans med de bittra fasaderna, människornas dryghet och icke-förverkligade drömmar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *